Jag accepterade rätt fort att jag nu var utmattad men däremot släppte jag inte helt taget om mitt liv utan försökte hålla igång någorlunda.
Jag kom ju upp ur sängen varje dag även om allt nu tog längre tid och att jag fick vila efter varje moment. Men även om jag höll mig hemma en hel dag och faktiskt njöt av dagen och lugnet, var jag redan i skallen inriktad att på lördag ska jag orka följa med mamma på loppis, eller vad det nu kunde vara. Jag intalade mig att jag behövde komma ut för att det kan ju inte vara nyttigt att vara hemma och instängd i flera dagar.
Kan väl säga att de gånger jag faktiskt kom iväg som jag önskade var inte kroppen helt med på det hela. Jag svettades som en tok, gick saktare än snigelfart och skakade lite smått. Men jag ville ju så gärna följa med, som ytterligare ett straff var jag förstörd i flera dagar efteråt. Vissa gånger var påklädd och klar och skulle låsa ytterdörren men istället bröt jag ihop i tårar så jag kunde inte följa med.
Nu när det gått ett par månader har jag accepterat hela min situation. Jag har börjat lyssna mer inåt och känner efter vad klarar jag av idag, just nu. Vissa dagar kommer jag ut på gräsmattan men mer än så går inte. En annan dag orkar jag prata i telefonen när det ringer i nästa inte. Jag håller på att lära mig att jag måste lyssna och hitta balans i allt jag nu tar mig för. Jag kan inte och får inte gå emot fel känsla, det ger mig bara bakslag. Jag måste lära mig att vila och ta det lugn. Att inte som tidigare stressa klart något bara för att. Utan det är helt okej om vissa saker tar längre tid än vad jag är van vid.
Allt handlar om balans och att lyssna inåt, vilket inte alltid är så lätt när viljan är med och rör om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar