Jag som utbränd/utmattad har fullt upp att acceptera och försöka förstå allt som händer inom mig, att jag nu kanske inte kan göra sådant jag tidigare kunnat. Att försöka förklara för den som står bredvid kan vara svårt, när jag själv inte förstår allt som händer inom mig.
Det som du som står bredvid tycker är en självklar sak att utföra, kan jag som sjuk inte förmå att utföra ens med viljekraft. Jag lika mycket som du, vill att allt ska vara som vanligt. Frustrationen finns garanterat hos oss båda och jag tror man kan acceptera situationen de första veckorna, kanske månaderna. Men när tiden går och man inte ser någon förbättring tror jag tålamodet lätt kan tryta och du tycker säkert att jag bara är lat. Att jag inte vill bli frisk, att jag bara hittar på, för det borde ju bara vara att rycka upp sig.
Jag kan lova att jag hade gärna ryck upp mig om det bara var det allt hängde på. Men tyvärr är det inte så enkelt.
Va rädd om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar