Att hitta lyckan

Jag minns när jag satt i terapirummet de första gångerna  för ca 2-3 år sedan diskuterade vi känslor och jag kunde inte komma på något som varken gjorde mig glad eller lycklig. Allt kändes tomt och jag kunden knappt komma på vad en känsla var, för själva ordet var så självklart men inte innebörden.

Jag kände mig som ett blankt blad, likgiltig och tom.

Att få en kram av ett barn borde vara rena lyckan speciellt när barnet på eget initiativ stannar upp i leken och vänder om för att ge just mig en kram. Men känslan infann sig inte.
Visst blev jag glad men lyckoruset och värmen som borde sprida sig genom kroppen hade stannat av någonstans.

Så här har jag känt i flera år, att jag tillslut vant mig vid att jag nog är känslokall. (Varken jag eller terapeuten tänkte på att detta var stressens fel.)

Men en dag i somras när jag satt ute i hammocken med sjön som utsikt och en bok i knät. Det var tyst förutom regnet som smattrade på hammockstaket, jag hade en flisfilt över benen för att hålla värmen och där infann sig lyckoruset och glädjen att det var så lugnt och fridfullt. Plötsligt kom färgerna tillbaka i starka nyanser som tidigare varit i en dimmig gråskala.

Efter det började jag glädjas åt det som är framför mig och så nära. Jag studerade fjärilarna som kunde sätta sig bredvid mig, titta på småfåglarna som lekte i buskarna. Detta kom i takt med att jag började våga släppa taget och slappna av med tystnaden som sällskap.