Tänk om...

Tänk om någon hade hintat att jag sakta men säkert var på väg mot utbrändhet och utmattningsväggen.
Tänk om läkarvården hade ställt rätt frågor när jag ”sprang” dit i tid och otid.
Tänk om arbetsgivaren hade tagit till sig mina rop på hjälp. Eller uppmärksammat att jag höll på att köra slut på mig själv, när jag själv inte gjorde det.
Tänk om vi pratade mer specifikt om vad som menas med att gå in i väggen. Att man hade hört att de som hamnat där inte kommit upp ur sängen en dag, men det gällde ju inte mig, för jag kom ju upp ur sängen varje dag.
Tänk om någon hintat vilka symptomer långvarig stress kan ge...

Tänk om... jag som drabbats av detta kunde få 1 person att bromsa och lyssna när jag som är mitt uppe i detta ser att du är på väg åt samma håll som mig.

Jag och alla andra som försöker få dig att bromsa din uppfart vill dig bara väl vi säger att det är dags att ta det lugnt. Smällen är mycket värre än vad du kan föreställa dig. Jag kan garantera att all stress jag utsatt mig för är inte värt något, framför allt inte min hälsa. Jag kan lova dig att det inte är en glassig semesteråterhämtning som säkert många tror när de ser oss gå hemma för utbrändhet.

Jag kan lova dig att ingen kommer tacka dig för att du kört slut på dig själv. Ingen kommer skicka blommor eller kort där de tackar dig för din oerhörda prestation till utmattning, allra minst du själv.

Till dig som stressar och som inte har mött utbrändhetsväggen än men som är på god väg.
Bromsa nu! 
Framför allt för din egen skull för vad är viktigast i ditt liv?
Att prestera och jaga tiden eller att må bra och vara tillfreds och lycklig. Det är dags att bli uppmärksam när det gått för långt, när stressen har tagit överhand. Att våga bromsa och värdesätta sig själv och bli medveten vad man tar sig för.

Tänk om vi alla kunde få minst 1 person att bromsa och ta oss på allvar när vi inte vill att fler ska hamna i den här situationen. (bild lånad)